Mycket har hänt samtidigt som inget har hänt...

Jag har jobbat 17 dagar inklusive mina 5 ordinarie söndagar, de andra tolv är vikarie på det vanliga vikariedistriktet. Så kan det vara när man har små barn hemma. Min ordinarie har tre små barn och när kräksjukan härjar är inte det kul *urk o blä*. Skönt att vi har växt ifrån småbarnsperioden :) Det har i alla fall gjort att jag fått jobba mycket, vilket är bra för kassan, men vissa saker får stryka på foten som bloggen till exempel.

Annars så har det varit jobb i trädgården i slutet av maj och mycket promenader med vovvarna. De har riktiga vårkänslor och far som kossor nyss utsläppta på grönbete.

Har lärt mig att om hundar äter gräs mår de illa och behöver kräkas, men det gäller inte frallor. De är som kossor i allmänhet. De nosar upp utsökta, utvalda grässtrån och så står de där och tuggar och tuggar... Färgen och det som kommer ut där bak ska vi inte prata om...

Frallamys efter långpromenad.

Idag har de ringt från veterinären. Askan efter henne har kommit dit, så ikväll åker jag och hämtar hem henne. Hon skulle "hem" efteråt. Det bestämde jag och Magnus, mitt i alla tårar när vi väntade på att hon skulle stänga sina ögon. Enskild kremering och hem. Så nu ska jag hämta henne ikväll. Min älskade första fralla. Åååh vad jag saknar henne.

Här i vårsolen för ett år sedan.

Det gick inte bra hos veterinären. Vi har inte Dora med oss hem.

När jag svängde ut på stora vägen på väg till veterinären sa magkänslan att det var sista resan med Dora.

Redan på väg dit så låg Dora bak i bilen och småpratade med mig hela vägen. När vi svängde upp på parkeringen hos veterinären så blev hon tyst.

Veterinären kollade en massa reflexer och styrkan i både bakkroppen och frambenen. Reflexerna finns, men det verkar som om hon inte får signalerna ända fram till hjärnan. Vad det beror på kan ingen svara på. Hjärntumör, diskbråck eller vad som helst. Hon borde ha svarat på penicillinet om det var en borreliainfektion. Om det var en hjärntumör så borde kortisonet ha minskat tumörstorleken och förbättrat hennes status. Tiden borde ha hjälpt till att läka henne tillsammans med medicinerna. Tyvärr så var det så små förbättringar att veterinären inte trodde på att hon skulle kunna bli bra. Så hon tyckte att Dora skulle få somna in.

Jag ringde efter min sambo som kom inom en halvtimme. När jag stod där och grät och klappade min älskade hushållsgris så tittade hon på mig med sina kloka bruna ögon och så la hon sin högra framtass på min hand, som för att trösta mig. Då tjöt jag ännu mera. Vi klappade och pussade på henne i massor och efter nästan en timme lämnade vi henne.

Nu rullar hon sig i den gröna solvarma mossan där hon är nu.

När vi kom hem blev vi nästan överfallna av två småtjejer som tyckte det var urkul att vi kom hem, men något fattas oss. Det är så attans tomt och så fruktansvärt tyst.

Usch!

...som inte fattar någonting.

Precis som jag skrev i förra inlägget så har det liksom varit en mellandag idag. Varken bättre eller sämre. Dora har velat vara nära och talat om det.

Så fel vi hade... Eftersom jag jobbar natt så har jag sovit på dan idag och för att inte väcka mig så har Magnus mer eller mindre suttit hos Dora och klappat henne för att hon ska vara tyst och nöjd. Han har haft henne ute för att kissa massor av gånger. Mer än hälften av gångerna har inget hänt. Dora har fått både mat och vatten och sin medicin.

Så nu ikväll så skulle Erik gå och lägga sig och eftersom jag ska jobba inatt också så fick Erik lov att somna i min säng och sova resten av natten i den, då la husse Dora på fällen bredvid soffan i vardagsrummet och hon börjar gnälla, "boffa", och liksom vifta med huvudet. Nu är det färdigt tänkte jag. Tog tag i henne och frågade henne vad hon ville. Inte för att hon svarade mig, men något gjorde att jag lade henne försiktigt på bröstkorgen lite mer upprätt. Så låg hon några minuter, upprätt med bra hållning i nacken. Sedan lade hon ner huvudet, men inte helt på sidan utan med hakan mot fällen så mycket hon kunde. Lite mera upprätt än att bara ligga på sidan. Därefter så har hon varit tyst och helt nöjd.

Det var alltså det här som våran bestämda hushållsgris ville. Det var bara vi, husse och matte som inte hajjade någonting.

Med andra ord en liten, liten förbättring, men trots allt något positivt.